Jag varnar dig, vem du än är, O du som önskar söka efter naturens arcana, att om du inte finner vad du söker inom dig själv, kommer du heller inte kunna finna det utanför! Om du är okunnig om förträffligheten i ditt eget hus, hur ska du kunna hitta andra förträffligheter? I dig finns skatternas skatter gömd. Känn dig själv och du kommer att känna universum och gudarna! (Inskription på fasaden till Apollos Tempel på berget Parnassos, Grekland; 500 f.Kr.).
Säkerligen, om vi inte finner det som vi söker inom oss själva kommer vi aldrig att finna det utanför. Med all rätt påstod Sokrates: ”Endast den kunskap som kommer inifrån är den sanna kunskapen”.
I denna tidsålder där allt inbjuder oss till att vända oss utåt, att njuta av de sinnesförnimmelser som livet erbjuder oss, att betyga vår vördnad för världens nya Herre, hedonismen…, vi har glömt det allra viktigaste: oss själva.
Vi skrattar och gråter, vi är modiga och rädda, vi älskar och hatar… och allt detta utan att förnimma den hemliga drivfjäder som leder oss till detta. Vi tror att vi känner oss själva, men vad vet vi egentligen om oss själva? Vårt namn fick vi. Vår kropp lånades oss. Vår kunskap skaffade vi oss. Så, vilka är vi?
Finns det något mer ledsamt i livet än att gå från vaggan till graven och fortsätta i okunnighet om vilka vi är och varför vi har kommit till världen? Tragisk är existensen av den som dör utan att ha fått reda på anledningen till sitt liv…
Alla tror att de känner sig själva, men de har inte den minsta misstanke om att de inte är ”en” utan ”många”. Den förmodade individualiteten förvandlas i själva verket till multiplicitet. VI är som en båt full av folk där var och en av passagerarna vill ta rodret för att styra båten efter eget tycke.
Det Jag som svär evig kärlek till en dam ersätts av ett annat Jag som lämnar henne vid altaret för att fly med en annan. Det Jag som svär trohet till sitt land ersätts av ett annat som säljer sina hemligheter till den som bjuder högst. Det Jag som lovar massorna en genomskinlig regering ersätts av ett annat som hanterar smutsiga pengar. Det Jag som idag dyrkar Gud ersätts kort tid efteråt av ett annat som är fullständigt skeptiskt.
Att förneka ”läran om de många” skulle vara naivt, för det är inte möjligt att på något sätt förneka de inre motsägelser som var och en av oss har.
Om vi skulle kunna se oss själva i en helkroppsspegel, precis som vi är, skulle vi på ett direkt sätt själva upptäcka denna ”läran om de många”.
Om vi skulle ha en sann Individualitet, om vi skulle ha en enhet istället för en multiplicitet, skulle vi också ha en kontinuitet i våra avsikter, vaket medvetande, beständighet, vilja…
Vi behöver känna oss själva för att kunna eliminera det som vi har för mycket av och erhålla det som vi saknar om det är så att vi vill överge den illusoriska och triviala värld som vi lever i och försänka oss i livets stora ocean, vilken är det Verkliga, bortom kroppen, känslorna och det mentala sinnet.
”Den ödmjuka kunskapen av dig själv är en säkrare väg mot Gud än vetenskapens väg” betonade Thomas a Kempis. ”Det finns den som beklagar sin dumhet, denne är inte längre dum; dummare är den som utan att känna sig själv säger sig vara intelligent” uppenbarade själva Buddha.
När läsaren har nått denna punkt kommer han säkerligen fråga sig: Hur kan jag genomföra denna inre förvandling?, hur kan jag uppnå medvetandets uppvaknande?… Vi låter självaste C.G. Jung belysa denna intressanta fråga en aning:
För att denna förvandling ska kunna framkallas är cirkumambulationen oumbärlig, d.v.s., den uteslutande koncentrationen på centrum, på platsen för den skapande förvandlingen. I denna process blir man ”biten” av djur, det vill säga, man måste utsätta sig för de djuriska impulserna från det omedvetna utan att identifiera sig med dem och inte heller ”fly från dem”, eftersom flykten inför det omedvetna skulle göra föremålet för proceduren illusoriskt. Man måste gå vidare med den, det vill säga, den process som i detta fall påbörjats av självobservationen, den måste levas i alla dess peripetier och förenas med medvetandet genom största möjliga förståelse. (Psykologi och Alkemi).
Dessa djur som biter är utan tvivel begärets djur som vi bär i vårt inre, de ”psykologiska aggregaten” som de benämns i orienten, den experimentella psykologins ”Jag”, de olika trosbekännelsernas defekter eller svagheter. Dessa begraver sina slipade tänder i vårt innersta kött för att suga i sig våra mentala, emotionella och viljemässiga energier. Det är inte, som Jung noterar, genom att fly från dessa inre vilddjur som vi kan förvandla oss själva. Tvärtom borde vi iaktta dem såsom polisen iakttar tjuven som stryker omkring runt ett hus, i väntan på att han ska utföra brottet för att kunna ta honom på bar gärning.
Grunden är SJÄLVOBSERVATIONEN. Den som inte observerar sig själv känner inte sig själv, och den som inte känner sig själv kan inte förändras.
Allteftersom man utövar den inre självobservationen kommer man på egen hand upptäcka många personer, många ”Jag” som lever inom vår egen personlighet.
Den innersta självobservationens sinne är förtvinat i varje människa, men när vi tränar det, genom att observera oss själva från stund till stund, utvecklas detta sinne på ett progressivt sätt.
Allteftersom självobservationens sinne fortsätter sin utveckling med hjälp av ett kontinuerligt bruk, kommer vi bli alltmer förmögna att på ett direkt sätt förnimma dessa Jag, vilkas existens vi aldrig hade någon aning om.
Vi har skapat falska koncept om oss själva… Många saker som vi inte tror oss ha, har vi och många som vi tror oss ha, har vi inte. Vi antar att vi innehar kvaliteter av olika slag när vi i själva verket inte äger dem, och många dygder som vi säkerligen äger är vi okunniga om.
Vi är de sorgsna personer som Platon beskriver i sin myt om grottan, fastkedjade individer som tar för verklighet de skuggor som kastas av de föremål som paraderar mellan dem och en strålande eld. Det som vi tror är sant är en enkel illusion.
Vi behöver bryta Jagets kedjor för att kunna väcka medvetande och vidröra livets och dödens stora verkligheter.
Många heliga texter talar till oss om behovet av att vakna men ingen av dessa förklarar klart och tydligt hur man gör det.
Utan tvivel är det första steget för att ta ur medvetandet ur sin sömn, att observera sig själv på djupet. Endast på detta sätt kommer vi att kunna lära känna överföringarna, intressena, smakerna, sympatierna, etc., hos varje Jag och så även de konsekvenser som det framkallar hos oss och hos andra. Men otvivelaktigen är inte självobservationen allt. Den stig som kommer att leda oss mot upplysningen kräver att vi FÖRSTÅR och ELIMINERAR det observerade. Men detta, kära läsare, är ett tema som nödvändigtvis måste tas upp i en annan ram, som den som våra kurser tillhandahåller.
För att slutföra ber vi den tålmodige läsaren att låta oss avsluta detta första kapitel av UPPVAKNANDETS vetenskap genom att minnas en maxim av Sankt Augustinus:
NOLI FORAS IRE, IN TEIPSUM REDDI; IN INTERIORE HOMINE HABITAT VERITAS
«Gå inte utåt, gå in i dig själv; i människans inre bor sanningen.»